En liten berättelse från hjärtat...

... om den största förlusten i mitt liv!

Något som hände idag fick mig att komma och tänka på när min mormor försvann ur mitt liv för ett tag sen, min mormor som stod mig väldigt nära. Vilket hon även gör än idag!

Hon var sjuk under en ganska lång tid, men jag vet att jag själv vägrade inse hur illa det faktiskt var. Hur jag varje dag tänkte att hon skulle bli frisk igen, hur allting skulle bli som vanligt igen. Jag levde mitt liv som om allting var bra, jag levde i förnekelse.
Tackvare att jag levde i tron om att allting var bra, eller att allting i alla fall skulle bli det igen, så spenderade jag inte ens hälften så mycket tid vid min mormors sida som jag önskar att jag hade gjort. Jag vägrade inse att den tiden med henne skulle komma att bli så dyrbar, för i min värld så skulle hon bli frisk igen, allting skulle bli bra. Men hon blev inte frisk igen, allting blev inte bra, det blev så långt ifrån bra som det bara kunde bli. Det blev helt åt helvete, piss och skit rent ut sagt!

Mormor låg på sjukhus under en ganska lång tid, jag kan räkna gångerna jag var där på en hand. Förjävligt tycker jag! Visst att jag själv inte heller var speciellt frisk under den här tiden, men det är ingen ursäkt. Läkarna kom fram till att dom inte kunde göra mer för henne än att endast ge henne smärtlindring och invänta att hon skulle somna in. Då bestämde vi i familjen att hon skulle få komma hem, hon skulle absolut inte behöva ligga något mer på sjukhuset.
Hon fick komma hem och vi vakade över henne på nätterna, eller mamma gjorde det. Sjuksköterskor kom förbi med jämna mellanrum för att ge henne smärtlindring.
Jag fortsatte att leva i tron att ett mirakel skulle ske, för inte skulle den underbaraste människan som finns lämna mig och gå vidare.

Allt detta skedde i början av juni månad, det var alltså snart midsommar. Mormor älskade midsommar, hon älskade blommor, blommorna i hennes fina välskötta trädgård.
Vi band alltid midsommar kransar och dansade runt midsommar stången, vartenda år. Det skulle vi även göra detta året, för mormor skulle ju bli frisk igen, allting skulle bli bra.

Jag sov hemma hos mormor, på hennes soffa, det var på en måndag. Hon låg där i sin säng och sov, hon hade  ganska ansträngd andning, jag kommer ihåg ljudet av hennes tunga andetag. Nästan det enda hon pratade om den sista tiden var att jag fick lov att bli frisk, hon oroade sig så mycket för mig och min sjukdom.
Fast jag var där hemma hos mormor, jag sov ju till och med hos henne, så hade jag inte modet att gå in till henne där hon låg. Jag stod i dörr öppningen och vela så gärna gå in till henne, lägga armarna om henne och tala om hur allting skulle bli bra igen. Men jag klarade det inte, jag klarade inte att ta det där sista steget in i hennes rum.

Jag åkte hem till Älvdalen, där jag bodde under den tiden, på tisdagen igen. Mamma ringde mig på onsdagen och sa att det nog inte var långt kvar nu, jag blev bara tyst, helt tyst. Hur kunde hon säga så, förstod hon inte att allt skulle bli bra igen.
Dagen efter ringde återigen telefonen, det var mamma, hon grät och grät och sa att hon var borta nu. Jag vägrade inse att det faktiskt var så, jag grät inte en enda tår. Jag stängde in mig i en liten bubbla och i den bubblan levde jag ända fram till mormors begravning.

Mormor begravdes på midsommar. Jag satt i bilen utanför kyrkan, alla andra hade redan gått in. Jag hade fortfarande inte gråtit en enda tår, jag hade fortfarande inte insett på riktigt att hon nu faktiskt var borta. Jag hade även lovat mormor att jag inte skulle gråta och jag vela inte svika henne.
Klockan började bli mycket och mamma ringde och frågade vart jag hade tagit vägen, alla satt ju och väntade. Men tunga steg tog jag mig ur bilen och började sakta, sakta att gå bort mot kyrkan. Jag gick där på grusgången, det kändes som att den var flera mil lång. Jag stannade till, tittade upp mot himmelen och försökte samla kraft. Jag tog några steg till, men där, precis där utanför ingången till kyrkan på grusgången slog det mig. Jag föll ihop på grusgången, jag skakade, tårarna sprutade.

Hon var verkligen borta, min mormor, min fina mormor. Jag skulle aldrig mer få höra hennes underbara skratt,  eller få se henne komma och köra där i sin lila bil. Vem skulle jag nu baka pepparkakor med inför julafton, jag kan ju inte baka pepparkakor utan mormor. Och vem skulle jag dricka eftermiddags te med, jag kan ju inte dricka te utan mormor. Alla dom små sakerna som jag och hon alltid gjorde tillsammans, alltid, fick genast en enormt stor betydelse.

Det går inte en enda dag utan att jag tänker på henne, fäller en tår. Jag sitter ofta vid hennes grav, det är utan tvekan en utav mina favorit platser att samla energi på. Jag vet att hon har det bra där hon är nu, hon slipper ha ont. Och jag vet att hon finns vid min sida varje dag!

Ett gott råd till er alla, ta vara på den tiden ni har med era nära och kära. Jag menar det verkligen! För den tiden kan ta slut så mycket snabbare än vad ni någonsin hade kunnat tänka er.

Sonja Bäck, världens underbaraste människa och min fina mormor!

// EHF