Åh vilken lycka...

... äntligen!

Jag hittade ett brev i brevlådan idag som jag har väntat i evigheter på, blev så glad att jag fällde en tår. På fredag ska jag äntligen få på börja min terapi, som jag har väntat på den dagen.

Jag har gått igenom så sjukt mycket saker dom senaste åren, saker som ingen människa ska behöva genomgå under hela sin livstid. Under årens gång har jag blivit en expert på att dölja sanningen, jag har haft en väldigt bra mask som jag har dragit på mig varje gång jag har klivit utanför dörren, träffat människor. Självklart har den masken ställt till med mer problem än nytta. Men det är så vi människor fungerar när vi mår dåligt, vi flyr undan verkligheten så som den egentligen ser ut.
Jag har under en längre tid försökt att hjälpa mig själv, ensam är starkast. Men har tillslut tvingats inse att i visa situationer är inte ensam starkast, man är inte svag bara för att man behöver hjälp.

Så till alla er som på ett eller annat sätt tvivlar på att jag mår/har mått så dåligt som jag faktiskt gör/har gjort, lägg er inte i något som ni inte vet något om. Det finns inte en enda människa i hela världen som vet sanningen om allt jag har gått igenom, förutom jag själv. Vilket även är en väldigt stor anledning till att hela mitt liv bara raserade, när man bara stänger saker och ting inne, eller bara "sopar det under mattan", så kommer det förr eller senare tillbaka med en väldig kraft!

Anledningen till att jag delar med mig utav detta är inte för att jag vill ha någon form av uppmärksamhet eller att jag vill att folk ska tycka synd om mig. Utan för att jag vill dela med mig av mina erfarenheter, visa att saker och ting faktiskt bli bättre. Att efter regn kommer det faktiskt solsken, det finns ljus i slutet på tunneln. 

Hur illa det var för mig när det var som värst kanske jag kommer att dela med mig av lite längre fram, av den anledningen att jag vill inspirera andra som även dom befinner sig på klippans kant att inte hoppa. Hjälp finns, väldigt bra sådan också! Kanske även tar upp något av de sakerna jag har gått igenom, då en utav sakerna är en situation som väldigt många kvinnor befinner sig i men är alldeles för rädda för att ta sig ur.
Säger inte mer än så för denna gången, men bör kanske även tillägga att jag redan idag mår oändligt mycket bättre än vad jag gjorde för bara 2-3 månader sen. Vägen tillbaka är lång och smärtsam, men jag är på väg! (:

// EHF