(Min väg tillbaka) Början på...

... min mardröm!

Jag och Linnea pratade idag om hur det var för mig när allting började, alltså hur det var för mig när hela mitt liv fullständigt raserade framför mina ögon, när det enda jag kunde göra var att stå där och se på. Jag pratar alltså inte om alla dom sakerna som ligger bakom min depression, dom sakerna som jag så länge sopat under mattan, för det är en väldigt lång historia som jag får berätta i bitar någon gång.
Det jag nu menar är den stunden när alla dom här sakerna som jag så länge flytt ifrån, som jag så länge har putat ifrån mig, när dom sakerna kom tillbaka och fullständigt slog omkull mig med en enorm kraft. För det är så det funkar, alla dom jobbiga sakerna vi låser in i en liten ask som vi sedan kastar bort nyckeln till, dom lyckas förr eller senare ta sig ur den där asken och kommer då tillbaka med en enorm kraft vare sig vi vill det eller inte!

Det var början på sommaren 2011, jag hade sedan länge bestämt mig för att detta skulle bli den bästa sommaren någonsin. Men oj så fel allt blev! 

Redan i slutet på maj började jag att känna en väldigt konstig känsla, en känsla jag inte riktigt kan sätta ord på, men ingen bra känsla och den spred sig i hela kroppen. Jag la all min energi på att stå emot, på att slå bort den, men den kom bara mer och mer, den blev bara värre och värre.

Det blev midsommar, jag älskar midsommar och tycker att det är en av sommarens absoluta höjdpunkter. Men något var fel, väldigt fel. Min glädje, den som jag alltid haft tidigare, min energi till att göra alla möjliga tokiga saker.. Allt var bara som bortblåst! Jag kunde inte förstå vad det var för fel, minsta lilla sak som hände, som att spilla lite mjölk på bordet, fick hela min insida att vilja vrida sig och skrika av smärta. Det var bara lite mjölk? Det är väl inte hela världen? Men av någon underlig anledning kunde en så simpel sak få mig att helt bryta ihop. Jag klarade inte längre ens den allra minsta lilla motgången. 

Mitt desperata försök att stänga inne alla dessa känslor fortsatte, men det blev bara svårare och svårare.

Följande veckor efter midsommar började jag att besöka min mormors grav plats, mitt i nätterna satt jag där, helt ensam på kyrkogården. Det var där som jag första gången fullständigt tappade fattningen om allt, tårarna kom, all den smärta som jag så länge hade försökt stänga inne gick inte att stänga inne längre. Jag låg på hennes grav sten och bara skakade, det kändes som att jag höll på och kvävas, det kändes som att hela mitt liv var helt över från och med den stunden.

När jag nu inte kunde stänga inne min smärta längre blev verkligen allt, hela mitt liv, till ett rent helvete. Allt blev helt svart, jag såg ingen mening över huvudtaget med mitt liv längre. 

Men ingen fick veta, ingen i hela världen fick veta, att jag som alltid var så glad och hade en så enorm livsglädje nu hade tappat precis allt. Jag hade tappat hela min identitet, jag visste inte längre vem jag själv var, jag kände inte igen mig själv. 

Inte ens min familj eller mina vänner fick veta, den enda som fick veta var jag själv. 

Jag skapade en mask åt mig själv, en psykisk fejk mask, som jag fick lov att ta på mig så fort jag klev utanför dörren. Eller så fort någon klev innanför dörren. Så att ingen ens kunde ana att något var galet! Jag ansträngde mig enormt mycket för att klara av att gå runt där med mitt fejkade leende och låtsas som ingenting när hela min insida vred sig av smärta. 

Det blev augusti, det blev musik & motor i älvdalen. Något som jag verkligen hade sett framemot, men som vanligt så fanns ingen som helst glädje inombords. Jag försökte till och med "lura mig själv" och tro att jag var glad, att jag såg framemot det och att jag skulle få kul. Vilket funkade dom första timmarna, men sen gick det inte längre. Jag satt i bilen med mamma, och helt plötsligt gick det bara inte längre, all min energi tog helt plötsligt slut och min mask sprack. 

Jag hade inte längre energi till dölja all min smärta, så mamma började nu förstå att nått var galet. Men det skulle ta ett tag innan hon förstod hur illa det faktiskt var. 

Dom följande dagarna, veckorna efter älvdalen så låg jag bara i sängen. Jag låg där med täcket över huvudet i min lägenhet och rörde mig inte en millimeter. Så mycket som jag grät under den tiden trodde jag inte ens var möjligt för någon människa att kunna. Och den smärtan jag kände, det var som att någon körde tusen nålar genom hela min kropp om och om igen. Allt var verkligen kolsvart, hela mitt liv hade raserats, det fanns absolut ingenting kvar. Det var då när min livsglädje helt försvann som dom riktigt mörka tankarna kom, tankar som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle ha. 

Jag vela inget hellre än att få ett slut på mitt lidande, för jag led verkligen, den enda utvägen jag kunde se var att ta mitt eget liv. Jag kan än idag inte fatta det, men ja, jag planerade i detalj hur jag skulle ta mitt eget liv.

Jag hör själv hur desperat det låter, men har man själv aldrig varit på det mörka stället som jag var kan man heller aldrig någonsin förstå. Dom enda två valen man ser då, är antingen att leva med denna enorma smärta och allt det lidandet eller att helt enkelt se till att det blir ett slut på det. Man är helt övertygad om att det inte finns något i hela världen som någonsin kommer att kunna ta bort allt det mörka och hjälpa en tillbaka till lycka och glädje igen. 

Sen kan man ju undra varför jag inte genomförde det, jag hade allt planerat in i minsta detalj, så varför "fegade" jag ur? 

Svaret på den frågan är min bror, min lillebror, jag insåg med tiden att jag aldrig någonsin skulle kunna göra så mot honom, svika honom på det sättet. Det hade han aldrig förlåtit mig för! Han behöver mig och det är mitt ansvar att finnas där för honom.

Min mamma har såklart också varit ett enormt stöd i allt detta, jag vet att det var enormt jobbigt för henne och se mig bara helt ge upp. Hon har legat bredvid mig oändligt många nätter i sängen, torkat mina tårar, funnits där som någon form av trygghet i all smärta.
Min pappa har väl också funnits där, men inte alls på samma sätt eftersom att han inte bor här, han kunde inte finnas där dom nätterna när jag hade min ångestattacker. Men han gjorde så gott han kunde utifrån hur situationen såg ut.

Två dagar innan skolan skulle börja igen efter sommarlovet fick jag en akuttid på psykiatriska enheten i Mora. Jag fick där träffa en otroligt underbar kvinna som lovade mig att allt skulle bli bra igen, att jag skulle kunna skratta igen. Jag trodde inte ett ord på det hon sa då, men tur nog så hade hon helt rätt. 

Jag har från den dagen, mötet med den kvinnan, jobbat mig ur all min smärta. Jag har kommit otroligt långt i jämförelse med för ett år sen, men än är vägen lång innan jag är i mål. Men jag mår bra nu och det är huvudsaken, det är ett stor kliv i rätt riktning. 

Detta låter kanske konstigt, men ur allt ont kommer något gott! Längsmed vägen ur min depression har jag även kommit ut på andra sidan som en helt ny människa, jag ser på hela livet med andra ögon, jag är en helt annan människa idag än för ett år sen. Jag har vuxit otroligt mycket i mig själv, vilket bara är positivt. Jag trivs oändligt mycket bättre med mig själv och den jag är idag!  

Första steget mot ett tillfrisknande är att sluta förneka situationen så som den ser ut för sig själv. Depression är den vanligaste folksjukdomen vi har i Sverige, det är absolut inget att skämmas för, glöm aldrig det! Det är även en av dom största anledningarna till att jag berättat om detta så öppet, för att visa att det inte är något att skämmas över. 

Jag själv gjorde det i början, både skämdes och förnekade det, men genom att göra det skadar man bara sig själv ännu mer. Hjälp finns, väldigt bra hjälp dessutom, man måste bara vara villig att ta emot den.

// EHF