Det finns ingenting värre än att se en person som man bryr sig otroligt mycket om inte må bra. Att inte kunna göra någonting åt det, att känna sig helt otillräcklig, man vill bara kunna trolla bort allt det jobbiga. Man vet precis vad och hur man ska göra för att hjälpa till, men personen vill inte ta emot någon hjälp, det gör så ont.
Speciellt med tanke på att jag själv har varit där. Jag vet själv hur förjävligt allt kan kännas, hur hela livet tappar mening och man bara vill ta den enklaste vägen ur problemen, genom att bara få försvinna. Det finns inget ljus i slutet på tunneln, det finns ingen i hela världen som kan hjälpa, man kommer aldrig mer att skratta igen, aldrig mer må bra.
När man befinner sig på det stället så vill man inte ta emot någon hjälp, man har redan bestämt sig för att ingenting kommer att kunna bli bra igen oavsett vad. Vad skulle kunna bli bättre av att man börjar äta medicin, sitta i timmar och prata med en helt okänd människa om sitt liv. Vad skulle den människan kunna säga som jag inte redan har sagt till mig själv? Behöver inte en till människa som tycker synd om mig och absolut inte en människa som inte har en aning om vem jag är.
Jag kommer så väl ihåg första gången jag klev innanför dörrarna till bas psyk i Mora. Efter att mina föräldrar under en tid försökt tvinga dit mig utan att lyckas gick jag tillslut med på att åka dit och träffa en läkare. Jag mådde tillslut så dåligt att jag inte orkade med mig själv. Dock hade jag kravet att det fick lov att vara en kvinna och absolut ingen man!
Så i slutet på augusti körde min mamma dit mig, efter att ha haft en minst sagt helvetisk sommar och bara velat få försvinna, gråtit konstant och helt gett upp.
Vi gick in, anmälde oss i luckan och satte oss i väntrummet. Jag satt där och bet ihop ordentligt, jag vägrade gråta inför helt okända människor, jag riktigt kämpade för att hålla tårarna tillbaka.
Dörren öppnas och ut kommer en kvinna, kort klippt hår runt 40 år och iklädd helt "vanliga" kläder, alltså ingen vit rock eller liknande. Hon presenterade sig och frågade om jag vela att mamma skulle följa med, jag bara ruskade på huvudet.
Jag följde efter henne in genom dörren, gick längs en korridor och svängde sedan höger in i ett rum. Rummet var inte alls som jag föreställt mig, det var mysigt inrett med varma färger och två stora fåtöljer, absolut inget "sjukhusrum".
Vi satte oss i fåtöljerna mitt emot varandra, hon satt där bara helt tyst en liten stund och tittade på mig. Antar att hon hur mycket jag kämpade för att hålla tårarna tillbaka. Sen frågade hon hur jag mådde och då, då brast det fullständigt. Jag grät så mycket att jag inte fick fram ett enda ord. Hon la ett papper framför mig med några påståenden på, påståenden om mitt mående och om hur jag såg på livet. Hon gav mig en penna och bad mig fylla i papperet, man skulle ranka sitt svar på en skala mellan 1-10, ni vet såna man fick i skolan ibland, typ om vad man tyckte om skolmaten o.s.v
1 var det som var längst ifrån att stämma in och 10 stämde in helt och hållet på påståendet. Jag kommer så väl ihåg ett utav påståendena, "Jag har ingen livsglädje alls kvar", mitt svar blev 10. Ju högre "poäng" man fick ihop desto sämre mådde man, jag fick fullpott.
Har aldrig träffat en läkare tidigare som är så fantastiskt bra på alla sätt och vis förut, hon fick mitt fulla förtroende från första sekund. Hon pratade lite med mig, men jag kunde inte svara på grund av alla tårar. Det var självklart att jag skulle behöva gå i terapi och reda ut mina problem, men den fick lov att vänta. Jag var i så dåligt skick så jag ansågs inte klara av det på en gång då det är väldigt påfrestande för psyket. Jag blev ordinerad medicin och en kontaktperson till att börja med, så att jag kunde få lite balans in i mitt liv igen och lära mig hantera min depression.
Det kändes helt okej när jag och mamma åkte därifrån, men jag var fortfarande säker på att det inte skulle hjälpa. Jag hade fått en tid redan dagen efter hos min kontaktperson, vilket inte är en psykolog utan mer som ett stöd, man får lära sig hantera sin depression och man har någon att prata med, någon helt utomstående. Man blir förberedd inför vad som komma skall, i mitt fall var det psykodynamisk terapi.
Min kontaktperson hette Carina och det var hon som lyckades få mig att börja skymta ljuset igen. Hon är en helt underbar människa, finns verkligen inga ord som kan beskriva henne och det hon gjorde för mig. Tackvare henne insåg jag att det faktiskt fanns hjälp, att det faktiskt gick att ta sig ur det helvete jag levt i så länge.
Vad jag ville komma fram till med denna lilla berättelsen är detta. Man kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp, spelar ingen roll hur mycket man än försöker så går det inte. Personen i fråga måste själv inse att den behöver hjälp, att den inte kan klara det på egen hand. Till den punkten kommer alla förr eller senare, under tiden kan vi runt ikring endast finnas där som ett stöd.
Och till alla er som inte tror att det finns hjälp att få. Det trodde inte jag heller, jag var helt säker på att det inte fanns någon hjälp som skulle fungera. Men idag kan jag säga att jag hade fel, jag hade total fel. Det finns hjälp och en väldigt bra sådan. Var bara inte rädd för att ta emot den! Man är inte en svag eller en sämre människa för att man inte klarar allt på egen hand, ensam är inte stark!
// EF
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar